Men alltså hur hinner du.....?

För att om möjligt dämpa någons oro eller kanske bara stilla någons nyfikenhet så tänkte jag berätta för er om oss och våra hundar, eller närmare bestämt om hur vi hinner med flera hundar. Flera personer har frågat mig om hur många hundar jag har, och med oro i rösten förmedlat att jag kanske inte hinner med mig. Jag vill ju inte låta er sväva i ovisshet så här kommer det:

Människo-familjen består av mig och min sambo. Min sambo har två vuxna barn, jag har inga. Barnfriheten, som jag kallar det, är självvald så det finns ingen anledning att tycka synd om mig eller ojja sig över det faktum att jag inte skaffat barn. Vi jobbar heltid båda två. Jag har ett huvudintresse och ett sekundärt intresse. Huvudintresset är hundar, sekundärintresset är fotografering. När jag fotar så är det helst hundar och natur, så även där kan man väl säga att hundarna kommer med i bilden (om man vill vara lite lustig med orden). Min sambo har också två intressen, det är först och främst hundar, och två kvällar i veckan är det tennis. 

Tillsammans ansvarar vi för utfodring, rastning, rengöring osv. Vi går i stort sett varje dag tillsammans på promenad i skogen med alla hundar (och katten som ständig följeslagare) samt att vi har utrustning så som cykel, vagn, skidor och släde vilket gör det möjligt för oss att träna flera hundar samtidigt oavsett årstid. Det är jag som är huvudansvarig för administrationen som följer i kölvattnet av ett aktivt liv med flera hundar, dvs anmälningar till diverse utställningar, tävlingar, bokning av tid till vaccinering, registreringar och så vidare. 

Hundarna har väldigt mycket glädje av varandra. På dagarna har de sällskap av varandra, så de är aldrig helt ensamma egentligen. Naturligtvis väntar de på oss när vi är på jobbet, men de ligger inte helt ensamma i långa stunder. De har också ett aktivt socialt liv sig emellan, de kommunicerar ju ständigt med varandra.

Jag tror våra hundar lever ett väldigt lyckligt liv, fyllt av aktiviteter och kärlek. De är i gott trim, rena och fina i pälsarna (men riktigt skitiga efter en busig tur ute så klart), klorna är välklippta och vaccinationsböckerna följda till punkt och pricka. De utfordras med kvalitetsfoder från Klass och Eukanuba. De tränas i spår, i sök, i lydnad, små ”cirkuskonster” i köket – all träning anpassas egentligen efter den hund som står i fokus eftersom alla har olika fallenheter. Precis som oss är våra hundar individer och de uppskattar olika saker. 

Jag får oftast den oroliga (och ibland lätt förmanande) frågan av personer som själv inte har hund, eller de som har en hund i hushållet. De som har en hund och känner sig stressad över att inte hinna med den ställer sig oftast undrande till hur det kan fungera med flera stora och krävande hundar. Men då kanske det är så att frågan ställs av en person som har en hund som ligger ensam hemma hela dagen och sedan måste dela uppmärksamheten från husse/matte med små barn, med olika fritidssysslor och annat som man kan tänkas hålla på med? Det behöver som sagt inte våra eftersom det inte finns små barn i familjen, det finns inget som går före våra hundar, de är nämligen första prioritet, alltid. 

Jag tar väl kanske ett nacksving på jantelagen när jag påstår att våra hundar är över genomsnittet vältrimmade fysiskt sett, men så upplever jag det. Vi sätter fysisk motion väldigt högt på vår checklista över välbefinnande hos hundarna. I tillägg till bra utfordring, mental stimulans och mycket fysisk kontakt och kärlek från oss så vill jag påstå att de har det väldigt bra. De kan utan problem trava i ett ganska högt tempo i flera mil (naturligtvis beroende på hur varmt det är, om de drar något och sådana saker). De är ute många timmar om dagen, men bor inne med oss. 

Jag undrar om det bara är jag som får denna fråga, eller om det är andra flerhundsägare där ute som upplever samma sak? Hur ofta får de som har stora hundspann denna fråga? Hur ofta får andra uppfödare som har flera hundar frågan från omgivningen? En sak tror jag man kan slå fast i det här sammanhanget, det går varken att köra spann eller driva en uppfödning om man bara har en hund. Och en hund blir nog lättare ensam då den inte har gelikar att leka med, utan är helt beroende av att husse/matte står för all aktivering och socialt umgänge.  

Nu ska detta avslutas med att jag inte upplever det som ett problem att få nyfikna frågor från omgivningen, det tycker jag bara är trevligt. Det som ibland kan kännas tråkigt är när någon himlar med ögonen och liksom bara antyder att vi inte skulle hinna med våra hundar – de vet nog inte riktigt vad de pratar om, och de känner förmodligen inte mig tillräckligt väl heller. Jag är nämligen väldigt energisk :-)