Matte filosoferar och spekulerar....

Det går framåt. Sakta men säkert så går det faktiskt framåt med Lexi. Det är svårt att märka det när man är mitt i det så att säga, men mina föräldrar påpekade det när de var på besök i måndags: ”men gud va lugn hon är” som de så enkelt uttryckte det, och ja, de har faktiskt rätt (som vanligt har föräldrarna rätt, jag vet :-). Lexi är på väg in mot landningsbanan, hjulen är nerfällda och snart taxar hon in till gaten :-) 

Jag visste det när jag träffade henne, jag kände att någonstans där inne i den gängliga otränade kroppen, bakom den nervösa ytan så bodde det en normal och härlig hund. Sen började jag tvivla, och oj som jag har tvivlat! Jag har varit förtvivlad, förskräckligt ledsen och hoppfull om vart annat. Nu känner jag mig faktiskt bara hoppfull. Lexi är en bra hund helt enkelt, vi ska bara slipa bort de där dumma fix-ideerna som hon samlat på sig. Det skulle säkert vara en snabbare process om inte trubblet med Bonni hade startat, det blev ett enormt stressmoment och vi jobbar med den saken än, varje dag, massvis.

Om den här utvecklingen fortsätter så har jag en riktigt bra hund till. Vi sätter våren 2013 som mål, då ska vi visa världen :-) Eller kanske inte världen, men vi ska iallafall gå MH. 

Jag har bestämt mig för att avstå skott med Lexi, kanske det kommer att ändra sig, men jag tror att hennes upplevelser som hon bär med sig kan sitta så djupt att det inte går att förändra. Det som har hänt enligt den tidigare ägaren är följande: Lexi var skottfast tills hon var ca. 1,5-2 år, sedan började de renovera huset och fick en bebis. Under ca. 1-1,5 års tid fick Lexi lyssna på en spikpistol, något som de använde vid renoveringen. Under denna tid fick hon ingen motion eller aktivering i övrigt och efter detta så kan hon reagera på höga smäll-ljud. 

Min teori är att hon under denna tid samlade på sig stress-reaktioner, utan att få avreagera eller kunna lösa situationen (om jag minns rätt så sa förra ägaren att Lexi låg i ett rum för sig själv medan de renoverade). 

Därmed blev hennes nervsystem helt enkelt överbelastat av negativ stress, till slut kunde hon inte längre "hålla undan" och ett stressbeteende skapades, med bland annat överdrivna reaktioner gentemot normalt ofarliga saker och situationer. Detta genererade troligtvis även en stress hos ägarna, känslan av att inte få tiden att räcka till, uppmärksamheten som Lexi tidigare fått fick nu bebisen, och så det fakta att Lexi inte fick sin dagliga motion, det måste ha varit ett enormt stressmoment för de som ägde Lexanflexan. 

Jag upplevde den förra ägaren som en person som brydde sig väldigt mycket om Lexi på sitt sätt, och som en mycket försiktig och ganska försynt person, något som i sig själv inte alls behöver vara något negativt.

Det som jag tror kan vara problematiskt med det är att en vit herdehund gärna tar efter sin ägares beteende. Tvekan, obeslutsamhet, oro, nervositet eller annat som ägaren visar påverkar hunden, och det tror jag gäller oavsett ras. Sedan kan vissa raser eller individer inom vissa raser påverkas mer eller mindre. Den vita herdens förarkänslighet som gör de så fantastiska att arbeta med kan alltså också bli deras svaga punkt. 

Hur som helst, det jag har nu är en hund med ett nervsystem som till en början fungerade, men sedan gick sönder, och det måste vi nu renovera. 

Min renoveringsplan ser ut så här: mycket motion, enkla koncentrationsövningar i olika miljöer, socialisering, strikt ordning i hemmet (inget bus eller stress - inte bara för Lexis skull men för hela flocken) och nolltolerans för utagerande beteende. 

Konkreta framsteg som vi har gjort:

Lexi är nu normal i hullet, hon har gått lagt på sig uppskattningsvis 7 kilo, både fett och muskler.

Hon kan lätt springa över en mil, och hon har börjat dra vagnen, sist vi var ute drog hon i 1,3 mil. Första cykelturen med henne var ca. 2 kilometer och det tålde inte hennes tassar eftersom de var så mjuka och oanvända. 

Hon möter främmande med försiktighet men med stor nyfikenhet. Efter första hälsningen så bryr hon sig inte speciellt mycket, eller så försöker hon få lite extra uppmärksamhet. Första veckorna hos oss gjorde hon utfall, hon visade ett stressbeteende som inte var normalt i mötet med nya människor. 

Den super-otäcka mannen på klubben (han som egentligen är hur snäll som helst) är inte längre otäck (till och med Bonni tycker att han är skrämmande). Sist vi var där demonstrerade han sin Furminator på Lexi, hon tyckte att det var mysigt :-)

Hon går som ett ljus i kopplet. I början drog och stressade hon, och höll konstant uppsikt över hela omgivningen. Nu går hon bara vid min sida eller lunkar bakom och nosar, undersöker lukter och gör precis som en alldeles vanlig hund. 

Lexi "before"

På bildern ovan - till vänster - Lexi efter ca. 3 dagar hos oss. Hon vägde ca. 25-27 kilo och ryggraden samt höftbenen stack ut. Hennes tassar tålde ingen belastning alls, så hon fick ha skor eller bandage på sig för att kunna springa omkring. Bilden till höger tog jag första kvällen. Det var bara skinn och ben, plus att hon hade väldigt ljus nos. Jag upplevde henne som olycklig, nästan apatisk men ändå väldigt trevlig.

Jag är medveten om att vi kan uppleva bakslag och nya problem, men nu väljer vi att fokusera på det som är bra, och vi jobbar för att bra ska bli BÂST!

SE PÅ HENNE NU!!!

Det finns lite muskler och massa energi! Tassarna är inte längre ett problem!

Baken är rund och fin, och man känner inte längre ryggraden när man klappar henne! Hennes nos har blivit svart och hennes päls har fått bättre kvalite!

Hon har fått mer spänst, balans och stabilitet!

Nu behöver hon inte mer fett, bara mer muskler och därmed styrka! 

Jag känner mig som sagt hoppfull, och med de orden tackar jag för idag och kryper till kojs.