En dag för 3 år sedan...

tog jag beslutet att avliva Skrynklan. Det var en strålande fin vårdag, och min tyngsta resa någonsin.
Nu har hon varit borta i hela 3 år, men fortfarande kallar jag på henne ibland, oftast är det Bonni som råkar få heta Skrynklan när jag ropar.
Det känns som det bara har gått några månader, jag kan fortfarande känna hennes lukt ibland. Hon luktade inte som en hund, hon luktade fantastiskt gott...svårt att förklara men som blommor, honung, kaffe....ett av hennes smeknamn var Lavendel :-)

Skrynklan var som Greta Garbo. Vacker men skygg. Det var endast en handfull människor som hon "valde", de som fick ingå i hennes vänkrets. Vi som fick lära känna hennes fina personlighet kommer nog aldrig att glömma henne. Jag vet att jag inte kommer att göra det iallafall.