Ett ovanligt inlägg.....

Det här inlägget kommer nog att kunna betraktas som ganska ovanligt för att vara publicerat av mig. Dels för att det är en bild av en hund som för bara några veckor sedan var en mycket målmedveten kattjägare, som högst sannolikt skulle ha bitit ihjäl en katt om hon fick tag i den. Men också för att jag, för ovanlighetens skull, har lagt mig en en debatt på Facebook.

Den debatten handlade om hundträning, och startade genom att en god vän delade en video med Ceasar Millan. Eftersom vi som debatterar är vänner så tycker jag det är ok, jag blandar mig väldigt sällan i debatter där folk skriver under alias - då försvinner vanligt folkvett fort och sånt vill jag inte beblanda mig med.

Hur som helst, debatten handlar om vad som är rätt och fel, och som i all hundträning råder det väldigt skilda meningar. Det som förundrar mig är att hundvärlden kan vara så in i bomben delad! Många står där på sin barrikad med fanan i topp och hyllar sin metod, för att den är den bästa som finns i hela världen!!!!!!!!!!! Inte sällan kommer dessa fanbärare med diverse argument som tex att just deras metod är dokumenterat den bästa, eller deras metod har gett si och så många lydnadschampions eller vad det nu må vara.

Ett av mina favorituttryck är att "det är en hårfin linje mellan mod och dumhet". Att vara fanbärare för en träningsmetod eller filosofi kan vara modigt, men inte helt ovanligt - det kan vara jäkligt korkat också. För vad gör man när den metoden inte visar sig fungera? Skyller på hunden, uppfödaren, barndommen, hundklubben, Jesus eller vem man nu hittar...för att slippa säga att här har jag verkligen gjort helt fel och den metoden jag trodde på fungerade inte. Kan man göra det, säga att man har misslyckats fundamentalt - ja då är man en stor människa.

Den metod som gör att hunden man har i sitt hem fungerar och är glad, den funkar väl bäst, eller? Jag blandar hejvilt alla dessa träningsfilosofier som finns. Kanske jag kan betraktas som vek eftersom jag inte står för någon bestämd träningsfilosofi, men den som tycker det har inget perspektiv. Jag lär mina hundar vissa moment genom klickerbelönningstekniken, samtidigt kan jag ta tag i mina hundar i nackskinnet och verkligen visa att måttet är rågat om de gör saker de vet inte är lov.

I dagens delade hundvärld så finns det två extremvinklingar - de som bara belönar positivt beteende och aldrig någonsin säger nej eller på annat sätt "straffar" hunden (jajaja jag vet att ordet "straff" är fruktansvärt för en del människor att läsa men ta ett valium då) och de som rycker, sliter, skäller och bestraffar hunden för att den inte beter sig som den ska. Båda dessa vinklingar kan ge väldigt farliga hundar. Vågat sagt av en amatör som mig, men jag menar hårdnackat att all extremism är farlig.

Om det inte vore för att konsekvenserna av vårat dåliga omdömme vore så katastrofalt så skulle jag inte orka ägna detta en tanke, men varje dag avlivas och omplaceras hundar för att vi människor, som ska vara det mest intelligenta djuret på jorden, inte är smart nog att förstå våra husdjur.

Vad som är rätt och fel när det kommer till hundträning är omöjligt att säga. Jag har haft förmånen att träna för några riktigt bra instruktörer genom mina år med hund, och de instruktörer eller träningskompisar som ofta får mitt fulla förtroende är de som säger: ok, vi får komma på vad som funkar för just din hund. Det är duktigt hundfolk det!
De som direkt får mig att bli väldigt skeptisk är de nyreligösa instruktörerna som säger: det här funkar på alla hundar!!! För precis som oss människor så är det individer vi har i våra koppel, och inget funkar på ALLA.
Frågan är väl - hur många hundar ska få sätta livet till innan vi inser att vi inte har 1 metod som funkar på ALLA hundar?

Som sagt, det är inte ofta jag debatterar och talar ut. Jag har som oftast inget behov av det. Men jag blev inspirerad av Facebook-debatten och tänkte att tja, varför inte.
Bilden som jag menar är ovanlig, den av Bonni och Tepen alltså, den är ett bevis för att det finns en lösning på de flesta problem. Några sa till mig; men herregud, hur törs du skaffa katt du som har Bonni. Jag sa: vi löser det.
Och jag har varken klickat eller slagit min älskade Bonnibull för att få fram det här resultatet, jag har enbart agerat dämpande, visat med kroppen att katten rör man inte, sagt några tydliga nej, och själv uppträtt mycket lungt och avslappnat. Och den här gången fungerade den metoden precis som jag hade hoppats. Nästa gång löser vi kanske ett problem på ett helt annat sätt.