Jag har funderat lite på det här med raser. Jag tycker det är så spännande att läsa om olika raser och deras egenskaper. Jag tror att många problem skulle kunna undvikas om vi som valpköpare läste på mer om rasen vi har förälskat oss i. För visst är det väl så? Man faller huvudstupa för en hund på grund av det ena eller det andra, och man vill så gärna ha just den rasen att man lätt tar på sig skygglappar för att det kanske inte är den helt ultimata hunden.
Jag hittade den här översättningen från den tyska standarden för vit herdehund på en sida om just denna ras. Jag tycker den är så bra formulerad att jag vill dela den med mina kära läsare :-)
En vit herdehund ska kännetecknas av ett öppet sinnelag, vara orädd och ha ett gott självförtroende. Han har en naturligt tillbakadragenhet inför främlingar men är aldrig skygg eller ängslig. Hans tillgivenhet för ägaren tillsammans med en nästan rörande fördragsamhet med barn gör honom till en idealisk familjehund, som ingenting högre önskar än att vara accepterad som en i familjen. I arbete är han villig och positiv till uppgiften. Hans sensibla karaktär kräver erfarenhet och inlevelseförmåga av föraren särskilt om det är fråga om att prestera resultat. Nervositet eller aggressivitet får inte finnas.
Jag tycker den stämmer ganska bra in på mina två vitingar. De två är känsliga individer med ett utpräglat behov av att tillhöra. Det är inte sällan hela husets innevånare befinner sig på ett par kvadratmeter - det är viktigt för de två med fysisk närhet. När det gäller främlingar går de gärna fram och kollar om det finns godis, bjuds det inte på något blir främlingen fort ointressant.
Den "rörande fördragsamheten" med barn har jag sett främst hos Strax, de få gånger vi träffar små barn. Han får liksom en annan blick när det är barn runt oss, man ser ett oändligt tålamod på nått vis...det är svårt att förklara faktiskt. Bonni blir jätteglad när hon ser barn, kanske hon någonstans kommer ihåg att hon lekte med uppfödarens småbarn?
Att det är sensibla hundar råder det inget tvivel om. Jag ser skillnaden på vitingarna och den lilla Malamuten. På gott och ont kan man säga. Aslak är mån om att passa in, men han kan också "skaka" av sig problem väldigt fort. Vitingarna blir mer upprörda om man kan kalla det för det, om vi tex är irriterade eller blir osams.
Jag med med en av "mina" första hundar -familjens Hamilton stövare.
Jag älskade den hunden!
Om jag sedan skulle jämföra mina vitingar med de två Shar Peier jag haft så skulle man nästan tro att det handlade om olika djurarter. Shar Pei är en väldigt speciell hund, förmodligen det mest egna djuret jag har haft. Samtidigt så är det nästan omöjligt för mig att säga hur Shar Pei är egentligen, eftersom de två jag har haft har varit så otroligt olika varandra, men ändå oerhört udda båda två :-)
Om Shar Pei kan man bland annat läsa: Rasens tidigare uppgift som vakthund finns kvar i dess arv, den vaktar gärna sin familj och sitt hem. Vissa är försiktiga och håller distans till främlingar. Rasen kräver därför tidig social träning för att bli en öppen och trevlig hund. Det “högdragna” sättet kan få omgivningen att tro att den inte är vänligt stämd, men en Shar-pei ska bara vara reserverad, aldrig aggressiv.
Tiken jag hade var inte alls tillräckligt socialiserad och var rädd för människor i stort sett hela sitt liv. Det blev bättre med åldern, och vi löste det så att hon inte behövde konfrontera människor om hon inte ville. Besökare fick inte klappa eller hälsa, utan låta henne bestämma när det skulle skapas bekantskap. Min hanhund Bosse, mitt livs största mirakel hittills, var precis tvärtom! Han ÄLSKADE alla oavsett. Jag har nog aldrig upplevt ett djur som så förbehållslöst antog att alla vara vänliga. Han vaktade huset, men klev någon över tröskeln så var de genast accepterade och välkomnades generöst.
Trots att man läser på om en ras kan man därför aldrig med 100% säkerhet veta vad man får, men man kan försöka begränsa ”skadan” kanske. Jag skulle tex. aldrig köpa en Shar Pei för att använda som räddningshund, även om det säkert finns individer av rasen som kan funka som det.
Just nu, just precis som mitt liv är nu, så tycker jag vit herdehund passar mig som handen i handsken. Det är en fantastisk ras, om man låter den vara sig själv och inte försöker göra den till något annat, tex en stenhård gråschäfer eller övervänlig labrador. Det är väl som precis allt annat här i livet tänker jag – man får ta saker som de är, då blir det som regel bäst :-)
Jag undrar vad jag kommer att ha för hundras om 20 år?! Eller om 30…om jag får leva så länge alltså. Jag blir nog en sån där tokig gammal tant som har ett koppel av skällande småhundar efter mig…eller så blir jag en enstöring som bor långt ut i skogen med några Tjeckoslovakisk Varghundar som stryker omkring och sätter skräck i bärplockare. Tjeckoslovakisk Varghund är en ras som jag är helt fantastiskt fascinerad av, utan att jag riktigt kan förklara varför. Men å andra sidan går inte mopsar av för en hacka heller :-) Tror nog att det kommer att bli några vitingar till…men tänk om man kunde ha ett par hundar av varje ras….
Jaja, det var mest lite filosofering och fundering kring det här med raser. Har ni förresten läst om Shiloh.....inte godkänd - jag vet...men jäklar vilka fina....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar